Okej
Hack

Läs ett utdrag

Så funkar bokläsaren

Här och nu.

Optimerad för mobil, läsplatta och dator

Svep för att skrolla. Tryck till höger eller vänster i sidan för att bläddra, eller använd menyn till vänster för att gå till önskad sida.

Gör övningarna

När du gör övningarna får du möjlighet att omsätta kunskaperna ur boken i praktiken, i ditt eget bildskapande. Då vidareutvecklar du dig själv som fotograf.

Lägg till på hemskärmen

Lägg till bokläsaren på hemskärmen/startmenyn på din iOS- eller Android-enhet, så sparas bokläsaren på den. När du använder ikonen visas bokläsaren i fullskärmsläge.

Läs vidare i flygplansläge

Läs boken även när du inte är uppkopplad – till exempel på fotoutflykt i skogen eller på flygplanet. Boken laddas ned automatiskt till din enhet.

Förord

Om att göra saker helhjärtat

Förord, i vilket bokens förläggare imponeras av Serkans förmåga att inte låta sig distraheras.

Landskapet kring fågelberget Runde i Norge är minst lika fascinerande som de lunnefåglar som lever där.

Vårens gröna nyanser skiljer sig mycket från sommarens. I vissa miljöer är den bara synlig under en kort tid, som mest någon vecka.

Det är enkelt att göra svåra saker. Det är till exempel ingen konst att gå ut i skogen, ta lite bilder, och sedan vinna priser och hålla föreläsningar och få ge ut böcker och få andra människors uppmärksamhet och avund och/eller kärlek.

Ja, i alla fall under två förutsättningar.

För det första måste du faktiskt göra det. Det duger inte att tänka att du ska göra det sedan. Säg att du till exempel vill lära dig spanska, och bli riktigt bra på det. Då måste du först, förslagsvis, gå en kurs i spanska. Sedan är det också bra om du åker till ett spansktalande land en längre tid, så att du får praktisera, befästa och finslipa dina nyvunna kunskaper. Du måste helt enkelt ägna dig åt det, helhjärtat.

För det andra måste du låta bli att göra en massa andra saker. Om man vill bli verkligt skicklig på något, måste man koncentrera sig på det. Och det innebär att man måste välja bort andra saker – medvetet och löpande. Livet pockar ju på, med nya idéer, impulser och möten.

Serkan är en mästare på dessa två saker: att göra och att inte göra. Man kan säga att det är en av hans hemligheter, och en av anledningarna till att du nu kan hålla den här boken i din hand.

Men hur lyckas han då med dessa två, enkla och till synes självklara bagateller, så enkla att säga, men ack så svåra att göra? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger under arbetet med den här boken.

Själv skulle jag till exempel inte alls ha något emot att vara lika skicklig som Serkan på att ta landskapsbilder. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna det. Ja, nu bestämmer jag mig rent av för att jag ska börja ställa klockan tidigt på morgnarna och sticka ut och ta mina egna vinnande bilder (det är ingen konst). Eller för att ta ett annat exempel: Jag skulle absolut inte heller ha något emot att lika djuplodande och träffsäkert porträttera människor och skildra möten som Göran, som har skrivit den här boken efter att ha tillbringat otaliga stunder med Serkan i skog och mark, och emellanåt på något kafé i stan. Om jag ställer klockan en timme tidigare – bara en enda – kan jag utan tvivel hinna skriva den där romanen jag fantiserar om. Det borde vara helt realistiskt (1 timme = 2 A4 -ark = 2 boksidor, det blir en tegelsten på ett år). Förresten skulle det vara en baggis för mig att lära mig spanska (det hinner jag plugga när barnen har somnat).

Men vänta nu ... oj, då. Nu tror jag att jag gick vilse igen. Hm. Det var visst något annat jag höll på med. Fokus! Jag skriver ett förord ... ja, just det. Jag förlägger böcker. Jag är bokförläggare! Det är vad jag är.

* * *

Göra och inte göra. I det här projektet har det varit Serkans och Görans hardcore-professionalism som har genomsyrat arbetet. Det har gjort att det har flutit på, långsamt men metodiskt, sakta men säkert, till synes utan större åthävor. För mig personligen har det inneburit att jag fått sänka tempot och tvingats tänka efter. Genom Serkans inställning till livet och arbetet har jag vunnit viktiga nya insikter. Jag känner mig lite lugnare och säkrare, och mindre sårbar.

Nu är det din tur att få lära känna Serkan. Genom Görans säkra penna kommer du att få ta del av hans konsekventa och kompromisslösa inställning till sitt fotograferande. Dessutom ger han dig ett och annat gott råd för din personliga utveckling som fotograf. Kanske kommer du att bli inspirerad, kanske kommer du att upptäcka på vilka sätt du tänker annorlunda. Hur som helst kommer du att få tillfälle att tänka och känna efter själv.

Genom att göra det du vill, och inget annat, kan du bli så mycket bättre. Det är en löftesrik tanke. Tack Serkan!

Tobias Hagberg
Förläggare

Ska man ta ett steg tillbaka eller gå närmare? Det är frågan.

Kapitel 1

Slow photography

Första kapitlet, i vilket Göran beskriver Serkan som en väldigt, väldigt långsam fotograf.

Solnedgång över Atlanten. En ridå av regn skapar det unika ljuset som syns bra från fågelklippan Runde, 300 meter över havet.

Solljus från en klar himmel anses ofta vara »dåligt ljus« för landskapsfotografi. Men det finns motiv som kommer till sin rätt i det hårda ljuset. Utsnittet i sanden är ungefär lika stort som ett A4-papper.

För varje motiv finns vissa ljus som är mer rätt än andra. Den här isdetaljen gjorde sig bäst någon timme efter solnedgången, då ljuset var mjukt och blått.

En av Serkans tankar när han komponerade den här bilden: placeringen av horisontlinjen gör att klipporna i förgrunden förenar sig med bergen i bakgrunden och upprepar deras form. Det lilla liknar det stora.

En av de första sakerna jag lärde mig om Serkan är att han aldrig bär sin kamera i en rem över axeln eller på magen. Om du skulle stöta på honom honom i skogarna kring Stockholm så söker han antingen vinklar med kameran till ögat, har kameran monterad på stativ, eller har den väl nerpackad i ryggsäcken.

Serkan intresserar sig inte för »snabbt«. När han väl bestämt sig för att arbeta fram en bild tar han gott om tid på sig. Det är inte troligt att han fastnar för ett motiv som kräver att han reagerar blixtsnabbt. För att det ska hända måste fem kriterier uppfyllas samtidigt: 1) Serkan ser en kombination av objekt som tillsammans skulle kunna bli en intressant bild; 2) Han är övertygad om att det inte finns någon bättre vinkel än just den han råkar komma in från; 3) Det objektiv som för ögonblicket sitter på kameran är det bäst lämpade för just detta motiv och denna vinkel; 4) Han tycker att kompositionen är så självklar att han hittar den omedelbart; 5) Ljuset är precis exakt just då som allra bäst, men det håller snabbt på att försvinna.

Sannolikheten att alla dessa fem saker inträffar samtidigt är inte stor. Nu tänker du kanske att Serkan kan väl bära kameran på magen eller axeln ändå, oavsett. Man vet ju aldrig och det är bättre att vara safe än sorry. Men nej. Serkan uppskattar tröskeln som det innebär att först undersöka motivet, studera ljuset, kränga av sig ryggsäcken, ta fram kameran, välja ett objektiv, gå runt och leta vinklar, kanske byta objektiv ett par gånger, eventuellt ställa upp stativet, justera stativhöjden, tänka på om det behövs något gråfilter, montera gråfilter, arbeta fram den exakta kompositionen, mäta ljuset och slutligen invänta rätt ögonblick.

Låter det jobbigt? Bra, för det är meningen. Man ska inte stanna till för minsta lilla skitmotiv, utan bara när det kan bli någonting riktigt intressant, något som känns värt allt arbete. Man skulle kunna kalla Serkans stil för en ganska långtgående variant av slow photography. Det handlar om att lägga ner tid och omtanke redan vid fotograferingen, att komponera rätt redan från början, att vänta in rätt ögonblick och att exponera så att det krävs ett minimum av efterarbete. Inget slarv.

När molnformationen uppstod visste Serkan precis hur han skulle utnyttja den bäst. Han hade redan varit på platsen och rekognoscerat i över en timme. Det intressanta mönstret som gullvivorna bildade matchade fint.

Innan vi fortsätter vill jag be om ursäkt för att jag inte översätter slow photography till svenska. Jag har försökt, men jag går bet. »Långsam fotografi« klingar fel. »Eftertänksam fotografi« låter pretentiöst och klumpigt. Istället vill jag att ni associerar till allt som slow food-rörelsen (som förresten aldrig kallas »långsam mat-rörelsen«) står för. Slow food handlar om att låta matlagningen ta tid, och att ge upplevelsen av att laga mat och att äta större plats i livet.

Tanken är att vi missar så mycket av sinnliga upplevelser om vi bara rusar framåt i ett högt tempo. Slow food är en motreaktion på snabbmat.

Samma sak kan man säga om slow photography. Det kan delvis ses som en reaktion mot vad vi kan kalla »snabbfotografi«. Snabbfotografi har funnits ända sedan Kodak marknadsförde kameramodellen Brownie år 1900 med sin slogan »you press the button, we do the rest«. Men de senaste tjugo åren har stilen vunnit mycket ny mark. Det började ta fart med en trend som kallades lomografi i början av nittiotalet, där huvudbudskapet var att man inte ska tänka utan bara knäppa på instinkt. Sedan kom digitalkamerorna och webben och det blev möjligt inte bara att knäppa utan att tänka, utan också att publicera bilder utan att tänka. Resultatet har blivit en enorm bildflod, distribuerad via nätet och webbplatser som Flickr, Fotosidan och Facebook. Att kliva ner i den där strömmen är som att dagdrömma för en stund. Tusentals bilder flimrar förbi. Man får en dos visuell energi och går vidare till nyheterna.

Det är inget fel med snabbfotografi. Det är bara det att vissa individer behöver slow photography också. De behöver få sjunka djupt ner i arbetet med en enda bild. Det kan få ta timmar, det gör ingenting, för arbetet är en stor del av njutningen. Och bilden som blir resultatet, den ska tåla att ses på under lång, lång tid utan att man tröttnar. Därför är det bra om den har mycket detaljer. Men alla dessa detaljer måste vara ordnade i en komposition som gör att man får överblick och komplexitet på samma gång. Den typen av bilder tar lite mer tid att göra än ett vanligt snapshot.

Till denna långsamhetens filosofi bekänner sig Serkan Günes. Hellre en enda genomarbetad bild än tusen spontana knäpp. Sa jag förresten att han aldrig har brytt sig om att skaffa någon axelrem?

Kolofon

Om bokläsaren

Det här är ett utdrag ur en bok från Fotosidan Akademi, ett imprint till DEXT. Den här digitala bokläsaren tillhör boken I huvudet på fotografen Serkan Günes av Göran Segeholm och Serkan Günes, med ISBN 978-91-86841-58-4. Köp den som fysisk bok i bokhandeln eller nätbokhandeln – eller som både fysisk och digital bok på Fotosidan.se.

Text (bok) © 2013 Göran Segeholm

Text (övningar) © 2015 Serkan Günes

Bilder © 2013 Serkan Günes

Bokläsare © 2012–2015 DEXT AB. Back-end- och JavaScript-programmering Mikael Tillenius, integration med Fotosidan Christer Lindh, projektledning, formgivning och front-end-kodning Tobias Hagberg.

Alla rättigheter förbehållna.

Användarmaterial © användaren. Upphovsrätt för av användare/läsare uppladdade bilder och texter i bokläsaren tillhör självklart användaren/läsaren själv.

Villkor: Användandet av den här bokläsaren omfattas av Fotosidans generella villkor, se Fotosidan.se för villkorstexter.

Version: 20151006184357 / 0.58-testa+1

Återkoppling på bokläsaren

Har du synpunkter? Slå en signal till Tobias Hagberg på +46 70 42 42 999 eller mejla tobias@dext.se.

I huvudet på fotografen Serkan Günes